"Min fru är en SUPERHJÄLTE"

Hej hej!

Här om dagen läste jag en så bra "förlossningsberättelse" i en tidning. Jag tycker den är så jäkla bra att jag känner att jag ville dela med mig till Er :)

Det blir lite att skriva men det gör inget. Hoppas ni uppskattar det :)

Den heter "Min fru är en SUPERHJÄLTE"

Kl 22.03
Enklare fredagsmys har just avslutats. Min fru Maria berättar att hon har starka värkar på ett helt nytt sätt. Det säger hon ofta-
- Är det dags?, frågar jag (som vanligt)
Vi är tre dagar över tiden.
- Nä, det tror jag inte. Sov du, säger hon.
Jag däckar som en klubbad säl.

Kl 23.31
Det låter som om någon spyr i köket. Jag kliver upp och upptäcker att det är min fru.
Det suger till i magen, känns som att sitta i en berg- och dalbana precis före första stupet.
Nu är det på allvar. Jag ska bli pappa! Vi klockar värkarna. de kommer ofta. Hela tiden. Jag ringer BB.
På föräldrakurserna får man veta att den så kallade latensfasen kan hålla på i princip hur länge som helst. Då ska man vila, äta pasta och ta det allmänt lugnt. Plöja en dvd-box. Mysa. Jag hör mig själv fråga om vi ska se en film.
- Är du dum i huvudet?
Vi skrattar åt min korkade fråga. En kvart senare bestämmer vi oss för att åka in till BB.

Kl 00.12
Jag koncentrerar mig på att hålla fartbegränsningarna. Det är svårt.
- Jag hade aldrig orkat åka taxi, kvider min fru, som har tre stora kuddar från sängen med sig i passagerarsätet.
- Vad hade varit jobbigt med det?, frågar jag nervöst.
- Men håll TYST!!
Halvvägs utbrister - nej skriker - Maria:
- HERREGUUUUD! Ge mig en epidural NU!
Jag håller tyst.

Kl 00.57
Vi parkerar utanför BB. jag packar ut våra saker ur bilen.
- Vi ska ABSOLUT INTE ha med oss något in.
- Men...
- NEJ!
Jag packar in våra saker i bilen igen. Maria kan knappt gå och hänger på min rygg när vi går myrsteg över parkeringen-

Kl 01.20
Vi är inskrivna och tar urinprov. Eftersom Maria haft lite högt blodtryck sedan ett par dagar tas det fler prover för att se om hon kan få epiduralbedövningen snart. Vi får träffa personalen. Jag gillar alla utom en. Hon snackar för mycket, hennes kallprat känns feltajmat.

Kl 01.45
Livmodertappen är "utplånad" och Maria är öppen 5 centimeter. Hon inser att vi får stanna. Det har jag vetat länge.

Kl 02.15
Det lugnar ner sig lite. Jag skyndar mig ut till bilen för att lägga i parkeringstillståndet. Tar med mig väskan och bilbarnstolen in.

Kl 02.18
Maria har ont och jag masserar henne som jag lärt mig på profylaxkursen. Det blir lite bättre.

Kl 03.10
Maria är öppen 8 centimeter. Värkarna är starka och får hela hennes kropp att skaka av smärta. Jag ber sköterskorna att söka narkosläkaren en gång till. Ser de inte hur ont hon har?!

Kl 03.29
Äntligen kommer narkosläkaren, en ung kvinna, kanske tio år yngre än mina 39.
Läkaren och undersköterskan börjar tjattra om dejting och killar. Att BB-personalen tom-snackar i vårt livs största ögonblick känns mycket provocerande
Jag ber dem, så lugnt jag kan, att fokusera på det vi gör just nu. Narkosläkarens blick säger att hon fattat läget.
Hon berömmer Maria för att klara smärtan så bra. "Inte många hade pallat smärtan som du har gjort." Det har hon helt rätt i. Fan vilken superhjälte min fru är!

Kl 03.42
Epiduralen verkar. Marias liv är extremt mycket bättre. Hon får en glassdrink, den ser god ut. Vi lyssnar på hennes favoritskiva Wrecking Ball med Emmylou Harris på repeat.

Kl 04.15
Allt stannar av. Vi slumrar i 45 minuter. Maria i sängen, jag på soffan.

Kl 05.09
Maria har öppnat sig 10 centimeter, bara "en liten kant" kvar. Undersköterskan råder mig att äta frukost, vilket jag gör. Soluppgången över stan är mycket vacker, Emmylou sjunger lågt på repeat.

Kl 06.50
Nattpersonalen går hem, de säger att de nog hade trott att barnet skulle ha fötts under natten. - Lycka till, vi får träffa er bebis i morgon!

Kl 07.07
Vår nya barnmorska heter Nina. Jag börjar bli trött. Tankarna vandrar. Äter frukost igen.

Kl 09.00
Det händer inget, värkarna är för svaga. Borde inte lugnet före stormen vara över snart? Är allt normalt? När ska jag bli pappa?

Kl 09.31
Vi har det lugnt och skönt. Det är inte bra. Ungen ska ju ut. Troligen har epiduralen gjort att värkarna har stannat av. Barnmorskan Nina ser fundersam ut.

Kl 10.08
Maria får ännu mer värkstimulerande. Hon ser trött ut. jag tänker på att jag älskar henne och vill att hon ska få vila.

Kl 10.30
Det känns som om det hela tiden kommer mer och mer folk in i vårt rum. Sköterskorna peppar Maria att krysta, krysta, krysta! "Kom igen!"

Kl 10.57
Nu är hela avdelningen inne på vårt rum. Jag står vid Marias huvud och håller henne i handen. Jag lyder personalens order och försöker hänga med i vad som sker.
Det känns som om jag är Marias ombud mot hela avdelningen. Vi håller varandra i handen. Ibland trycker hon tillbaka lite svagt, som om vi har ett hemligt språk. Hon gråter ibland. När jag härmar barnmorskan för att få henne att krysta säger hon åt mig att vara tyst. Det är många nog som skriker här. Förlåt, älskling! Att jag gifte mig med henne var det bästa jag gjort i livet.

Kl 11.27
En lite äldre läkare vid namn Lena tar befälet över situationen. Lena pratar lågt och har en stark auktoritet. Hon berättar sakligt om läget. Maria har varit helt öppen i fyra timmar, nu måste barnet ut enligt deras rutiner. Antingen blir det sugklocka eller kejsarsnitt. Sugklocka är nog bättre.
- Men då MÅSTE du lyssna på mig, Maria! LYSSNA NU MARIA!
Maria gråter.

Kl 11.33
Jag ser sugklockan i ögonvrån. Den ser läskig ut. Kall och metallsik. Barnmorskan skriker åt min fru. Hon blir förbannad och skriker tillbaka, Hon är jävligt arg. Bra! Braaaaaaa! En gång till! KOM IGEN NU!

Kl 11.39
Vi är mitt i ett inferno av skrik och ljud jag aldrig hört förut. Det plaskar till som om någon häller fem liter vatten på golvet. Det är blod. Jag kommer aldrig att glömma det ljudet.
Plötsligt ligger ett barn på Marias mage, det är lite blått. Mitt hjärta slår dubbla slag. Sköterskorna gnuggar på henne mycket snabbt och bestämt Maria kontrollerar att det är en tjej, som utlovat.
Jag har tårar i ögonen, men jag kan inte gråta än. Mår Harriet bra?!

Kl 11.40
Allt går mycket fort. En barnläkare springer ut med Harriet till ett akutrum. Jag beordras att följa med, benen är inte helt stadiga. I korridoren ropar en sköterska som jag aldrig sett förut "Grattis!". Hur fan kan hon ropa grattis när vi ska till ett akutrum?!

Kl 11.41
Harriet mår bra.
- Ta det lugnt. Allt är som det ska. Hon är jättefin!
Den skäggige barnläkaren är i min ålder. Jag tror att han fattar. Han säger att akutrummet bara är en rutinåtgärd. Inget är fel.

Kl 11.45
Vi får komma tillbaka till mamma Maria. Harriet ligger på hennes bröst. Äntligen får Maria vila. Hon ser extremt fridfull ut.
Jag får tårar i ögonen av hennes enorma prestation. Vi är en familj sedan fyra minuter. Jag är inte längre huvudperson i mitt eget liv. Hela min existens är rubbad. Jag är pappa.

Skrivet att journalisten Johan Såthe!

Ni som orkade läsa hela.....visst var den bra?! det tycker hur som helst jag, och Johan också :)

Nu ska jag röja upp här i arbetsrummet. Det har varit vårt tillfälliga sovrum i några veckor för att övervåningen är så varm på sommaren. Men nu har jag tröttnat på att ha det bäddat här nere. Nu blir det sovrum uppe igen som vanligt. Det är ju inte så galet varmt längre.

1 ½ vecka kvar.......bebis kom nuuuuu!!!!!!! Nej inte nu försten....imorgonkväll när Johan är hemma igen kan du komma ;)

Kram o hej!